Fru Fehrm

gubben som man aldrig sett annat än sjukt glad på jobbet visade idag, för första gången sin lite mer känslosamma sida. han tittade på mig med darrande haka och med tårar som sakta rann ner för hans kinder samtidigt som han sa:

"jag saknar min fru.. och mina två sönder som är döda.."
jag - "usch.. jag förstår det!"
han - "vill du ge mig en kram? det skulle kännas bättre för stunden iallafall.."

så gav jag honom en stor kram med en klump i halsen, och hörde hur han snyftade mot min axel.

det var tungt vill jag säga! min älskade favoritman. utan honom vet jag inte hur jobbet hade varit..