Fru Fehrm

Igår hände det som inte fick hända. Mannen som fick en att le om man hade en dålig dag,
han som sjöng roliga sånger för en, som hade sjukt osammanhängande funderingar som
har gett en många goa skrattanfall, han som kliade en på ryggen och sa alla de där sannslöst
fina komplimangerna som "du är min planta!"... han har nu begett sig vidare till nästa liv. Jobbet
kommer aldrig bli som förut. Visste att dagen snart var tvungen att komma men nu när den har
gjort det känns allt tyngre än jag hade trott :'(

kommer föralltid sakna de pyttesmå ögonen bakom de gigantiska glasögonen.
att man kan fästa sig så vid en skrynklig gammal man..
min vän